I min familj har vi alltid haft ett par utnämnda dåliga förlorare och jag brukade inte vara en av dom! Självklart, tävlingsmänniska som man är, har jag ju aldrig tyckt att det varit roligt att förlora, men jag har sällan känt den frustrerande, exploderande känslan inom mig. Förrän nu!
Vad har hänt?! Efter varje förlust, insläppt mål eller ibland bara en dåligt slagen passning, blir jag såå sur! Av erfaranhet kan jag påstå att detta finns i mina gener. För er som inte känner min mamma kan jag berätta att kort stubin och temperament är två ord som ständigt finns närvarande hos henne, kanske beror detta på det heta brasilianska blodet...
Jag tror bestämt att detta även kan vara anledningen till att min bror Douglas också är, eller i alla fall har varit en riktigt dålig förlorare! Jag kommer ihåg när vi var små och han hade precis förlorat en fotbolls match, han var helt otröstlig. Ärligt talat förstod jag ingenting, men eftersom han var ledsen började jag också att gråta :p
Men nu är det nya tag som gäller, med speluppehåll nu tränar vi hårt igen och träningsvärken gör sig påmind. Vi jobbar hårt för att hålla formen och vara väl förberedda när serien drar igång igen nästa helg! Med tanke på att jag har blivit en dålig förlorare ska jag göra mitt bästa för att minimera mitt lidande, genom att vinna så mycket som möjligt framöver J
Sist men inte minst, kärlek! Jag satt precis och såg på Oprah där det handlade om kärlek. Då snackar vi all sorts kärlek, inte bara ”parrelationer”. Men visst är det härligt med kärlek! När hösten och vintern kommer och mörkret tränger sig på, behöver man lite extra närhet från sina nära och kära. Bjud familjen på mat, umgås och tala om hur mycket man uppskattar varandra!
Ikväll väntar en härlig innebandy träning, men först måste jag till tandläkaren L och min tandläkarskräck är ett helt annat kapitel...